Bhagavad Gita 1.47
सञ्जय उवाच एवमुक्त्वाऽर्जुनः संख्ये रथोपस्थ उपाविशत्। विसृज्य सशरं चापं शोकसंविग्नमानसः।।
sañjaya uvācha evam uktvārjunaḥ saṅkhye rathopastha upāviśhat visṛijya sa-śharaṁ chāpaṁ śhoka-saṁvigna-mānasaḥ
Word-by-Word
| Sanskrit | Transliteration | Meaning |
|---|---|---|
| sañjayaḥ uvācha | sañjayaḥ uvācha | Sanjay said |
| evam uktvā | evam uktvā | speaking thus |
| arjunaḥ | arjunaḥ | Arjun |
| saṅkhye | saṅkhye | in the battlefield |
| ratha upasthe | ratha upasthe | on the chariot |
| upāviśhat | upāviśhat | sat |
| visṛijya | visṛijya | casting aside |
| sa-śharam | sa-śharam | along with arrows |
| chāpam | chāpam | the bow |
| śhoka | śhoka | with grief |
| saṁvigna | saṁvigna | distressed |
| mānasaḥ | mānasaḥ | mind |
Sanjaya said, Having thus spoken in the midst of the battlefield, Arjuna cast away his bow and arrow and, his mind overwhelmed with sorrow, sat down on the seat of the chariot.
संजय ने कहा -- रणभूमि (संख्ये) में शोक से उद्विग्न मनवाला अर्जुन इस प्रकार कहकर बाणसहित धनुष को त्याग कर रथ के पिछले भाग में बैठ गया।