VedaLink

Ancient wisdom, verse by verse.

Brihadaranyaka Upanishad 6.36

अमृतेनात्मानमभ्युन्द्धे; शान्तो दान्तो उपरतस्तितिक्शुः समाहितो भूत्वात्मन्येवात्मानं पश्येत्, सर्वमात्मानं पश्येत्; न हास्य पाप्मा तरति, सर्वं पाप्मानं तरति; न हैनं पाप्मा तपति, सर्वं पाप्मानं तपति; विपापो विरजोऽविचिकित्सो ब्राह्मणो भवति; एष ब्रह्मलोकः, सम्राडिति हैनमनुशशास ॥

amritenaatmaanamabhyunddhe; shaanto daanto uparatastikshuh samaahito bhuutvaatmanyevaatmaanam pashyet, sarvamaatmaanaam pashyet; na haasya paapmaa tarati, sarvam paapmaanaam tarati; na hainam paapmaa tapati, sarvam paapmaanaam tapati; vipapo virajo'vichikitso braahmano bhavati; esha brahmalokah, samraadiiti hainamanushshaasa

One bathes oneself with the immortal. Being calm, self-controlled, withdrawn, patient, and collected, one sees the Self in oneself, sees all as the Self. Evil does not overcome him — he overcomes all evil. Evil does not burn him — he burns all evil. Free from evil, free from impurity, free from doubt, he becomes a knower of Brahman. This is the world of Brahman, O Emperor — thus did Yajnavalkya instruct him.

अमृत से अपने को अभिषिक्त करता है। शान्त, दान्त, उपरत, तितिक्षु और समाहित होकर अपने में ही आत्मा का दर्शन करे, सब को आत्मा के रूप में देखे। तब पाप उसे नहीं तरता — वह सब पाप को तर जाता है। पाप उसे नहीं तपाता — वह सब पाप को तपा डालता है। वह विपाप, विरज, अविचिकित्स ब्राह्मण हो जाता है। यही ब्रह्मलोक है, हे सम्राट्! — ऐसा याज्ञवल्क्य ने (जनक को) उपदेश दिया।